Hoppa till sidans innehåll

Olympisk förbrödring. ”Ståpäls” i Whistler Olympic Park.

2010-03-11 12:34
På begäran delar Sven-Ove med sig av sina upplevelser från OS i Vancouver.
  • Uppdaterad: 2010-03-27 14:15

Hösten 2008 slogs jag av tanken ”varför inte uppleva ett OS på plats och samtidigt hälsa på kusiner i Canada?”. Avstånd mellan tanke och handling blev inte särskilt stort och efter 1 ½ års förberedelser med bokning av flygbiljetter, entrébiljetter och logi bar det av den 18 februari.

Det var inget särskilt vintrigt intryck som mötte i Vancouver, som ligger i en gryta omgiven av höga spetsiga berg, som lyser vita av snö. Mycket vackra vyer! I staden blommade körsbärsträden, en del uteserveringar var öppna och de riktiga modiga gick omkring i shorts.

De olympiska spelen skall ju vara en mötesplats för världens ungdom och tillfälle för förbrödring. I mina öron har det ofta låtit som vackra ord, men efter att har varit på plats i en OS-stad finns det all anledning att ta orden på allvar.

 

Under vistelsen i Vancouver, ute på staden och på tävlingsarenorna möttes man överallt av tillmötesgående frivilliga funktionärer, som direkt kom fram och frågade om de kunde hjälpa till, om man råkade se lite undrande ut. T o m en polisbil tutade och vinkade åt oss, när vi kom vandrande med våra svenska flaggor på väg mot Pacific Colosseum, arenan för finalen i isdans. Den finalen var precis som väntat med mycket musik, dans, fart och färg. En härlig show tillsammans med 14 000 på läktarna och inte blev stämningen sämre av ett kanadensiskt par vann!

 

Min bänkgranne på isdansfinalen var en kanadensare från Vancouver, vars son spelat i Vancouver Canucks, berättade berömmande om bröderna Sedin både som skickliga hockeyspelare och som trevliga personer. Skulle Canada mot förmodan inte vinna hockeyturneringen var det åtminstone i Vancouver acceptabelt om Sverige gjorde det istället. Det tack vare bröderna Sedins uppträdande!!

Detta var ett exempel av många på olympisk förbrödring som jag upplevde under OS-dagarna. Första dagen promenerade vi förbi en av hockeyarenorna och där kom spontant Steve fram och presenterade sig, när han såg våra svenska flaggor. Hans mor var nämligen danska, så i hockeysammanhang bar han alltid både en kanadensisk och svensk T-shirt!

Ett annat inträffade i North Vancouver under en busstur (med reguljärtrafiken) för att även få se den delen av staden. Som vanligt tog medpassagerare, också OS-besökare, initiativ till samtal. På frågan om någon av oss varit i Canada tidigare, svarade jag ”Ja, i samband med en kongress om kosjukdomar i Quebèc”. ”Vad jobbar du med?” blev damens motfråga. När jag svarade ”veterinär” pekade hon snabbt ut min bänkkamrat som veterinär och två bänkrader bort satt ytterligare en veterinär. Veterinär är ju inte det allra vanligaste yrket! Tyvärr hann vi inte pratas vid så mycket eftersom de strax skulle stiga av, men ett kul sammanträffande var det.

Förutom isdans var vi också på skridsko (10 000 m) samt skidskytte och herrstafetten 4 x 10 km. Holländarna satte i dubbel bemärkelse färg på skridskotävlingen dels genom sina bjärt orange tröjor dels genom eget brassband som spelade svängig musik innan tävlingen började. Tyvärr slutade dagen för holländarna i en antiklimax genom att deras storfavorit Sven Kramer, i klar ledning, diskades för felaktig banväxling när det återstod 5 – 6 varv.

 

Skidskyttet blev spännande med Björn Ferry i den ledande trion inför den sista skjutningen i masstartsloppet. Tyvärr blev det två bom för Ferry, men så är skidskyttet med tvära omkastningar vid skjutvallen. Vid alla tävlingar ”hejade alla på alla” även om de egna favoriterna fick extra draghjälp. Både Kati Wilhelm, Tyskland, och Björndalen, Norge, hade i sina respektive lopp denna dag ”en dålig dag på kontoret” och bommade mycket och var ibland de sista som lämnade skjutvallen efter straffrundor, men stöttades av hela publiken på vägen ut till ett nytt varv.  

Skidstafetten blev en verklig höjdare som jag kommer att minnas länge. Det snöade lätt och var nollgradigt i Whistler Olympic Park denna dag. Arenan ligger på 800 – 900 meters höjd, 2 timmars bussresa norr om Vancouver, och snö fanns det så det räckte, 2 ½ - 3 meter. Med tanke på vädret hade nog vallarna en bråd morgon.

Efter att ha stärkt oss med varm choklad och en s k bobsleigh (baguette fylld med köttbullar) slog vi oss ned på läktaren. Framför oss satte sig ett gäng norrmän, som vi naturligtvis pratade och skojade tillsammans med inför det förestående loppet. Plötsligt säger en av dem till mig ”Är du från Skåne?” Det kunde jag inte förneka men undrade hur han kunde känna igen min dialekt. ”Jo, jag är född 1937 och min mor gillade Edvard Persson, så jag är uppfödd med Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv”.  

Hur stafetten slutade är ju redan svensk idrottshistoria, men de svenska vallarna hade uppenbarligen gjort morgonjobbet mycket väl. Svenskarna (Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren, Marcus Hellner) hade perfekta skidor. På storbilden ute från banan var svenskarna med i ledning eller i tätgruppen hela tiden. Inte ett tjyvsläpp såg vi under de klassiska sträckorna. Anders Södergren stod bara rätt upp och ned och gled med på många partier medan fransmannen och tjecken fick ta skateskär.

Begreppet ”ståpäls” blev nu en realitet! Sverige i ledning stora delar av loppet. Skulle man på plats få se Sverige vinna?! Northug närmade sig Hellner oroväckande till en början på sista sträckan, men när storbilden helt plötsligt visade Hellner ensam och när det vid andra varvningen stod klart att Northug tappade på Hellner blev andningen något lugnare. När Hellner inför målgång kom ensam på vallen bakom stadion formligen exploderade vi av lycka! Det var bara att njuta i fulla drag!!

Efter målgång vände sig norrmännen som en man mot oss gratulerade oförbehållsamt Sverige till segern: ”Det var ert lopp från början till slut!”. Tala om sportmanship! Själva gratulerade vi Norge till silvret och berömde Northug som förde laget från en femte till andra plats. Det blev mycket handskakningar och ”high five” grannländerna emellan. Resten av dagen kan beskrivas som en Eriksgata för överallt vi kom på stadion, vägen därifrån och på bussen hem, fick ta emot gratulationer till den svenska segern. Och så gladdes vi lite extra åt Anders Södergren, som äntligen fick vinna en guldmedalj…

Naturligtvis firade vi på kvällen med pizza och vin samt en whiskypinne. Och så upptäckte vi att vi var hesa. Man kan bara undra varför…….

Sven-Ove Olsson

Vi stödjer Tunafors Skidor och Vilsta Skidstadion!

 

Sparbanken Rekarne

 

Sparbanksstiftelsen

 

 

 

Team Sportia

 

Kanotcenter

Postadress:
Tunafors SK
Verkstadsgatan 5
63342 Eskilstuna

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link